Jävla Hollywood!
Igår (trettondagen) var jag på bio. Avatar av James Cameron blev valet och innan jag säger någonting annat så måste jag säga att den var riktigt bra. Faktiskt det bästa Cameron har gjort sedan Terminator 2. Och nu till agendan...
Avatar precis som många andra filmer följde den typiska Hollywoodmallen. Hjälte träffar hjältinna - hjälte blir kär i hjältinna - hjälte går bakom ryggen på hjätinna - hjälte och hjältinna räddar någon i fara - hjälte erkänner för hjältinna - hjältinna vänder hjälte ryggen - hjälte uträttar stordåd och vinner hjältinna tillbaka. Här kommer det! Varför kan ingen göra en film, nån gång som avviker från mallen? Inget mer Formulär A. Jag tänker först och främst på partiet där hjälten erkänner sitt misstag. Nån gång vill jag se att dom bara blåljuger, rakt av. Varför ska alla hjältar alltid ångra sig och ta "the moral high-ground" i varenda film? Det blir ju fan så mycket mer verklighetstroget då.
Avatar precis som många andra filmer följde den typiska Hollywoodmallen. Hjälte träffar hjältinna - hjälte blir kär i hjältinna - hjälte går bakom ryggen på hjätinna - hjälte och hjältinna räddar någon i fara - hjälte erkänner för hjältinna - hjältinna vänder hjälte ryggen - hjälte uträttar stordåd och vinner hjältinna tillbaka. Här kommer det! Varför kan ingen göra en film, nån gång som avviker från mallen? Inget mer Formulär A. Jag tänker först och främst på partiet där hjälten erkänner sitt misstag. Nån gång vill jag se att dom bara blåljuger, rakt av. Varför ska alla hjältar alltid ångra sig och ta "the moral high-ground" i varenda film? Det blir ju fan så mycket mer verklighetstroget då.
Jag är ingen tankeläsare!
Det är förjävla irriterande när människor är arga/irriterade/förbannade och vägrar säga varför. Som att dom förväntar sig att jag ska gissa mig till orsaken till deras sinnesstämning. Jag är ingen tankeläsare... tyvärr.
Vi har säkert alla varit med om den välkända situationen där en kompis/partner har varit sur över något och man frågar varför. "Varför är du sur?" "Det säger jag inte.". Visst, man tror ju på att det är inte nåt i ett sånt läge. När då personen i fråga fortsätter tjura och vara arg så förväntar dom sig att man ska förstå och vara stöttande, kanske till och med be om ursäkt. Hur fan ska detta gå till när man inte vet anledningen till varför. "Du vet vad du har gjort!" "Nej, jag har ingen aning." "Jaha, om du inte vet så tänker jag inte berätta." "Nähä, men bli då fan inte förvånad om det här händer igen!". Skärpning, tala för fan istället om varför ni är sura och sluta låta mig gissa. För jag kommer inte att gissa rätt. Jag lovar!
Vi har säkert alla varit med om den välkända situationen där en kompis/partner har varit sur över något och man frågar varför. "Varför är du sur?" "Det säger jag inte.". Visst, man tror ju på att det är inte nåt i ett sånt läge. När då personen i fråga fortsätter tjura och vara arg så förväntar dom sig att man ska förstå och vara stöttande, kanske till och med be om ursäkt. Hur fan ska detta gå till när man inte vet anledningen till varför. "Du vet vad du har gjort!" "Nej, jag har ingen aning." "Jaha, om du inte vet så tänker jag inte berätta." "Nähä, men bli då fan inte förvånad om det här händer igen!". Skärpning, tala för fan istället om varför ni är sura och sluta låta mig gissa. För jag kommer inte att gissa rätt. Jag lovar!
